lmse

Var hos Nea i Linköping igår, lika trevligt som förra gången men fick åka tåg själv. Mia och Sessan var tvugna att gå på kyrkansbarntimmar. Nästa vecka kanske det blir en tripp till Linköping igen.


Jag brukar ju säga att allt löser sig. Men detta löser sig inte, det gör bara ont. inte jag-har-ramlat-på-cykeln-ont eller jag-blev-sparkad-på-smalbenet-ont utan mer jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-ont mer åt djupt-ont hållet.. Någon gång så löser det sig väl men det tar tid...


Jag har en liten flicka innom mig som sitter på en liten svart stol och skriker,slår, kastar saker omkring sig och gråter. Olycklig kärlek kallas det visst. Det är synd om den flickan, hon har aldrig kännt såhär förut, hon vet inte vad hon ska göra med känslan. Alla andra vet vad hon ska göra men det är inte så jävla enkelt som det låter..