lmse

Idag var det en vanlig dag igen. Eller båda Mickarna var sjuka så det var syrran och jag som fick ta hand om gästerna. Det var "tjejer kan" i köket idag! Och vad vi kunde, vi är helt enkelt bäst!

Sen pratade jag med en nära arbetskamrat och det var mindre kul. Jag tycker så synd om honom. Vill hjälpa honom men det kan jag inte. Eller jag ska stötta honom och finnas om han behöver prata och så mer tror jag inte att jag kan göra. Jag vill bara krama honom och säga att allt kommer bli bra. Han sa att han har varit med om svåra saker förut och att han är en stark person så han ska ta sig ur detta. Jag finns och jag lyssnar.
 
Ett sms från en vän. Trodde vi var vänner, vänner som berättar saker för varandra. Om vad som händer i ens liv. Men tydligen inte. Hur svårt är det att ringa, träffas, sms (det funkar tydligen)  och bara säga " jag ska till Norge igen och jobba". Istället för att jag får veta det när jag sägar till en gemensam vän "***** ska till Norge igen" och då säger **** " men **** ska ju också med." 
Jag tycker att det är jättekul för dig, det är klart som fan du ska åka och jag hoppas du får det roligt! Det är roligare än att sitta här hemma, men jag vet ju för helvete inte ens vart du ska eller när du kommer hem. Men jag kanske får veta det av någon eller så kanske jag möter dig på stan en vacker dag...♥